Det är något på gång, det är jag övertygad om. Förutom att Ägarinnan rullade hjul halva dagen (in och ut i och ur Rummel-Räsern), så var det mycket snackande i telefonen. Ett väldigt tisslande och tasslande. Snack om en box för litet. Eller en häst för mycket. Det är så att man börjar bli litet orolig! Hänger man löst nu?
“De kan väl gå ute tills vidare? Det går ju ingen nöd på dem precis!” hörde jag henne säga i den där luren. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att lämna Rummeltorp. Någonsin. Vad vore Rummeltorp utan Rummel liksom? Nä, det är någon annan som hänger på en skör tråd.
Och i morgon är det pay&jump, men en annan är inte inbjuden. Va?! Om inte jag ska hoppa, varför i hela friden ska Scooby göra det? Han kan knappt gå snyggt i ett par tofflor. Scooby och Kalle ska få den äran och jag får stå och käka hö. Inget fel med det, i och för sig. Men man vill ju prestera. Gammal är äldst, så att säga. Ja, ja. Snart kanske någon liten tös får chansen på mig igen. Det är bara att hålla hovarna för det.