Uncategorized

Nu är det dags igen! Full fart på ridlägersäsongen och barnen har sommarlov och är glada. I dag skulle de lära sig ridvägarna. Alltså volt, volt tillbaka och snett igenom och sånt där. Jösses, vilken röra det var först. Men efter en stund ramlade mynten ned på kidsen och det började faktiskt arta sig. Risken för seriekrock minskade drastiskt.

När förmiddagspasset var avslutat så började regna hyfsat kraftigt. Jag fick trava hela vägen hem och lagom till vi var hemma så sken solen igen. Men jösses, vad det stormade hela dagen. Man var ju livrädd att få ett träd i skallen. Prylar flög kors och tvärs över hela gården. Snart är det äntligen dags för kvällsmat och det ser jag verkligen fram emot.

En ponny med star quality, det är jag det! I dag tjänstgjorde jag och Lill-Plutten på Runsten Equestran Games, då det i vanlig ordning skulle hållas ponnyridning. Nu brukar det inte vara någon anstormning på tävlingshelger, eftersom så gott som alla som är där är närmst sörjande så att säga. Det vill säga de är släkt eller vän med någon tävlande och därmed är man redan införlivad i hästvärlden med i princip fri tillgång på hästar och ponnyer.

Plötsligt dyker en lång man med två små söta barn upp och flickan, som heter Isabelle, vill så väldigt gärna rida på mig. Det fick hon. Lillebror George satt på Lillen under tiden som Simone ledde mig runt med Isabelle på ryggen. Pappan berättade att Isabelle minsann har en egen liten ponny hemma, och den kan hon rida på i alla gångarter, helt själv, trots att hon bara är tre år. Pappa heter Jens Fredricson och det är klart att en världsstjärna från familjen Fredricson gärna låter sin rara dotter ta en tur på min rygg. It takes a genious to know one …

Nu rullar hästtransporterna förbi på rad. Det är stortävling i dagarna fyra på grannens gård Runsten. Och bland annat tävlar tydligen ponnyer på mycket hög nivå. Varför är inte jag där? Jag är tävlingsponnyn personifierad! Vill alltid vinna! Gör alltid mitt bästa! Ägarinnan bara log och mumlade något om “gammal”. Och “liten”. Jag har ingen aning om vad hon snackar om!

Arbetsmiljöverket har konstaterat att det är farligt att arbeta med hästar. “No shit, Sherlock” utbrast Ägarinnan. Det är klart att det är farligt, utropade hon och gick på om hur mycket vi hästar väger (även jag tydligen, som är pytteliten), och hur flyktbenägna vi är. Allt det där i sig är farligt.

– Och så tar de inte med ett ord upp hur dålig hästkunskapen är nuförtiden! skrek hon och hytte med pekfingret framför mulen på mig, som om det var jag som hade sagt något om hur farligt det är i stallet.

Hos Ägarinnan är det andra bullar än i många andra stall. Här står man i givakt och det gör man bäst i, annars kan det ta evigheters evighet innan man får komma in i sin box och käka kvällsmat. Här drillas vi kusar i att stå still, flytta oss bums om så krävs, att stå intill varandra utan att så mycket som snegla åt någon annan, att inte bry oss om älgar, väghyvlar eller snöskotrar. Flygande plastpåsar, skällande hundar och lågt flygande helikoptrar måste ignoreras, annars får man sina fiskar varma.

Men jag ska tillägga att det är väldigt lugnt och harmoniskt här på Rummeltorp, så det är värt det. Det är ju inte så många timmar om dagen vi behöver hålla oss i skinnet, så det är fair deal tycker jag.

Alltså, det är inte lätt att vara proffs i en värld av amatörer. Det hörde jag Ägarinnan sucka senast i helgen. På lördagen lämnade en ung funktionär fältet fritt för Samson att kuta ut ur ridhuset på Runsten, om han hade velat. Nu är ju han, liksom vi andra pållar på Rummeltorp, väluppfostrad. Men han blev distraherad nog av ljuset och åsynen av hästar utanför att han dels gnäggade, dels inte hann skärpa sig inför kommande räcke så han rev översta ribban. (Inget “pet” alltså. En rivning. Fyra fel.)

På söndagen finns en lista lika lång som min önskelista inför jul. Då var det tävling på Täby ryttarcenter där jag och Puff var. Det fanns så mycket att fundera över och anmärka på, att allt inte ryms på denna blogg. Men en martingal som inte var fästad någonstans på hästen, flughuvor fastsatta i nosremmar, ekipage som fortsatte hoppa fas 2 trots att de var uteslutna, SAMTIDIGT som ett annat ekipage påbörjadde fas 1. En överdomare som tyckte synd om mig när jag blev nedskrittad av May. Det var synd om mig för att May satt på min rygg. “Han kan få ont i ryggen!” sa överdomaren. Nix! Det får jag inte och Ägarinnan vet vad hon gör.

Fortsätter det så här kommer Ägarinnan bli Ridsportförbundets största fasa. Hon vill nämligen veta hur det ska fungera och varför det inte gör det.

I går kom Ägarinnan hem, totalt stelfrusen, efter att ha bevittnat damfotboll i Ösmo. “Värre än på en bandymatch” sa hon och förbannade att hon inte haft luva och plunta med sig. Vad hon däremot hade med sig var bildbevis hur det kan gå till på vischan. Mitt under pågående fotbollsmatch. Trots att Ösmo ändå räknas som en tätort.

Nu är det tydligen klart! D-ponnyn Kalle är den som ska sjappa, enligt vad jag har hört. I dag var en trevlig flicka och provred och det gick tydligen finfint.

Och så har samma lilla fågel kvittrat i mitt öra, att det minsann ska flytta in ett rött sto till här på ranchen! Undrar hur hon är? Tänk om hon är lika tuff som Chilli? Då vågar inte ens jag försöka smöra in mig. Vi får väl se …

I dag gick allt i en hiskelig fart. Chop, så var Skoban och jag inne i Rummel-Räsern och på väg till Runsten. Först skulle Skoban jobba ensam tillsammans med Lova och jag gjorde mitt bästa för att förstöra deras lektion genom att bullra och gnägga från släpet. Ägarinnan var måttligt glad kan jag säga.

Sedan var det min tur, när Isabelle kom. Hon red jättebra i dag, men jag kände mig obekväm med att Skoban nu var ensam i släpet och därmed riskerade jag att bli utan hö strax. Därför fortsatte jag att gapa och skrika. Och Skoban svarade! Det brukar han inte göra, för han brukar ha munnen full av hö. Min plan verkade gå i lås. Ägarinnan nu ännu surare. Ja, sen var det dags för Scooby igen, men då fick jag stå bunden i en stolpe på ridbanan, så var det slut med terrorn från min sida. Point taken.

Järnet hem, ut i hagen. Scooby fick gå på promenad med ännu en jänta och Ägarinnan, Husbonden och Lill-ägarinnan försvann i väg. Och så där höll det på hela dagen. Det kom och gick människor mest hela tiden. Det var knappt man han trycka i sig allt käk man fick. Tänk om jag faller ur? Huga!

Det är något på gång, det är jag övertygad om. Förutom att Ägarinnan rullade hjul halva dagen (in och ut i och ur Rummel-Räsern), så var det mycket snackande i telefonen. Ett väldigt tisslande och tasslande. Snack om en box för litet. Eller en häst för mycket. Det är så att man börjar bli litet orolig! Hänger man löst nu?

“De kan väl gå ute tills vidare? Det går ju ingen nöd på dem precis!” hörde jag henne säga i den där luren. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att lämna Rummeltorp. Någonsin. Vad vore Rummeltorp utan Rummel liksom? Nä, det är någon annan som hänger på en skör tråd.

Och i morgon är det pay&jump, men en annan är inte inbjuden. Va?! Om inte jag ska hoppa, varför i hela friden ska Scooby göra det? Han kan knappt gå snyggt i ett par tofflor. Scooby och Kalle ska få den äran och jag får stå och käka hö. Inget fel med det, i och för sig. Men man vill ju prestera. Gammal är äldst, så att säga. Ja, ja. Snart kanske någon liten tös får chansen på mig igen. Det är bara att hålla hovarna för det.

“Hopp och skutt är inte ok!” Alltså det där är ju inte min åsikt, det fattar ju alla som känner mig. Nej, det är Ägarinnan som är irriterad på att det finns ganska många amatörutövare av hästsport, som tycker att det är okej att pållen tar sig en svängom på ridbanan. Eller i skogen. Det där i skogen bekymrar henne mindre.

“Jädra fasoner och grav okunskap!” fräste hon i mitt öra i går, när en ung ryttare meddelade sin förtjusning över att hästen just haft litet rodeo med henne. “I så fall kan de väl skaffa eget ridhus eller ridbana!” fortsatte Ägarinnan, lika irriterad som innan.

Hon själv har gått den hårda vägen och lärt hästar och hästhantering av proffs. Alltså riktiga professionella hästkarlar och -kvinnor. Där fick man tydligen lära sig att hästar under ryttare eller framför kusk ska uppföra sig. Det handlar helt enkelt om egen och andras säkerhet. Säger hon. “Om de satt i en sulky med hästarslet 30 centimeter framför snäckan skulle de nog förstå det INTE så lustiga i bockande hästar!”

Ungefär här började jag få dåligt samvete. Min karriär har ju mest bestått i att skicka mer eller mindre små barn i en luftbåge till marken. Inte av elakhet, skulle jag vilja påstå. Mer av trots. Vem tror de att de är, liksom. Det är ju jag som bestämmer. Men ungefär här i mitt resonemang bestämde jag mig för att uppföra mig exemplariskt när Billie valde att rida mig och inte Scooby, och när May kom och ville prova på litet cavalletiskuttande. Man vill ju inte utmana ödet liksom, när Ägarinnan redan hade gått i gång.