“Hopp och skutt är inte ok!” Alltså det där är ju inte min åsikt, det fattar ju alla som känner mig. Nej, det är Ägarinnan som är irriterad på att det finns ganska många amatörutövare av hästsport, som tycker att det är okej att pållen tar sig en svängom på ridbanan. Eller i skogen. Det där i skogen bekymrar henne mindre.
“Jädra fasoner och grav okunskap!” fräste hon i mitt öra i går, när en ung ryttare meddelade sin förtjusning över att hästen just haft litet rodeo med henne. “I så fall kan de väl skaffa eget ridhus eller ridbana!” fortsatte Ägarinnan, lika irriterad som innan.
Hon själv har gått den hårda vägen och lärt hästar och hästhantering av proffs. Alltså riktiga professionella hästkarlar och -kvinnor. Där fick man tydligen lära sig att hästar under ryttare eller framför kusk ska uppföra sig. Det handlar helt enkelt om egen och andras säkerhet. Säger hon. “Om de satt i en sulky med hästarslet 30 centimeter framför snäckan skulle de nog förstå det INTE så lustiga i bockande hästar!”
Ungefär här började jag få dåligt samvete. Min karriär har ju mest bestått i att skicka mer eller mindre små barn i en luftbåge till marken. Inte av elakhet, skulle jag vilja påstå. Mer av trots. Vem tror de att de är, liksom. Det är ju jag som bestämmer. Men ungefär här i mitt resonemang bestämde jag mig för att uppföra mig exemplariskt när Billie valde att rida mig och inte Scooby, och när May kom och ville prova på litet cavalletiskuttande. Man vill ju inte utmana ödet liksom, när Ägarinnan redan hade gått i gång.