Alltså, det är inte lätt att vara proffs i en värld av amatörer. Det hörde jag Ägarinnan sucka senast i helgen. På lördagen lämnade en ung funktionär fältet fritt för Samson att kuta ut ur ridhuset på Runsten, om han hade velat. Nu är ju han, liksom vi andra pållar på Rummeltorp, väluppfostrad. Men han blev distraherad nog av ljuset och åsynen av hästar utanför att han dels gnäggade, dels inte hann skärpa sig inför kommande räcke så han rev översta ribban. (Inget “pet” alltså. En rivning. Fyra fel.)
På söndagen finns en lista lika lång som min önskelista inför jul. Då var det tävling på Täby ryttarcenter där jag och Puff var. Det fanns så mycket att fundera över och anmärka på, att allt inte ryms på denna blogg. Men en martingal som inte var fästad någonstans på hästen, flughuvor fastsatta i nosremmar, ekipage som fortsatte hoppa fas 2 trots att de var uteslutna, SAMTIDIGT som ett annat ekipage påbörjadde fas 1. En överdomare som tyckte synd om mig när jag blev nedskrittad av May. Det var synd om mig för att May satt på min rygg. “Han kan få ont i ryggen!” sa överdomaren. Nix! Det får jag inte och Ägarinnan vet vad hon gör.
Fortsätter det så här kommer Ägarinnan bli Ridsportförbundets största fasa. Hon vill nämligen veta hur det ska fungera och varför det inte gör det.