Arbetsmiljöverket har konstaterat att det är farligt att arbeta med hästar. “No shit, Sherlock” utbrast Ägarinnan. Det är klart att det är farligt, utropade hon och gick på om hur mycket vi hästar väger (även jag tydligen, som är pytteliten), och hur flyktbenägna vi är. Allt det där i sig är farligt.
– Och så tar de inte med ett ord upp hur dålig hästkunskapen är nuförtiden! skrek hon och hytte med pekfingret framför mulen på mig, som om det var jag som hade sagt något om hur farligt det är i stallet.
Hos Ägarinnan är det andra bullar än i många andra stall. Här står man i givakt och det gör man bäst i, annars kan det ta evigheters evighet innan man får komma in i sin box och käka kvällsmat. Här drillas vi kusar i att stå still, flytta oss bums om så krävs, att stå intill varandra utan att så mycket som snegla åt någon annan, att inte bry oss om älgar, väghyvlar eller snöskotrar. Flygande plastpåsar, skällande hundar och lågt flygande helikoptrar måste ignoreras, annars får man sina fiskar varma.
Men jag ska tillägga att det är väldigt lugnt och harmoniskt här på Rummeltorp, så det är värt det. Det är ju inte så många timmar om dagen vi behöver hålla oss i skinnet, så det är fair deal tycker jag.